Jag vart ombedd av Nina att skriva ett blogginlägg så jag får väl passa på att ta chansen.
Vet bara inte riktigt i vilken ände jag ska börja då jag är en riktig jäkel på att skriva, massa och mycket. Men jag ska försöka hålla en röd tråd genom hela inlägget och självklart så ska jag skriva om cross. Ni vet ju alla vid det här laget att jag är en ”passiv” crossförare.
Jag äger ingen cross och jag har enbart kört cross ungefär tre gånger. Första gången så fick jag låna Julia Ljugners. Jag hade mött min överman – crossen var minst lika sur som var jag va. Jag kickade och kickade och kickade och kickade och kom typ, inte en meter. Vi var inte överrens jag och crossen och där och då la jag ner min crosskärriär. Jag tänkte ”Jag kan ju fortsätta roa mig med att dricka kaffe i depån” …
Sen kom våren och sommaren. Det var träningar och tävlingar och ni som känner mig nu vet ju att jag direkt inte är den som står i ett hörn och är tyst. Fastän jag inte ens är medlem i teamet (än) ;)
så har jag träffat på en hel drös med fantastiska tjejer som blivit fina vänner till mig och jag har hängt med på mötena ni haft. Som sagt, det där med att vara "passiv" crossförare är en bra grej.Så nu sitter jag här, en fin höstdag ute på Uppsala Gård hemma hos Anna och dricker kaffe.
Det var också här jag fick blodad tand för cross – på riktigt. Anna lurade ut mig på en åker här i närheten där jag fick prova hennes 250cc. Bara att jag kom iväg helt själv var verkligen en känsla för sig. Sen att jag kunde köra också. Shit! Det jag var mest stolt över var att jag kunde växla fast ingen hade lärt mig det än. Jag hade riktigt roligt måste jag säga och jag var mäkta stolt över mig själv när Anna berättade för min Magnus att ”Malin – hon kunde minsann köra.” Nu då.. Skulle det inte bli något mer? Jo.
Anna och David hade med sig en 125cc ut till Malma en dag. Kläder och hjälm hade dom också tagit med sig för min skull. Upp till bevis nu då. Jag kan säga att NEJ, jag körde inte på den stora banan. Och NEJ jag körde heller inte den lilla. Jag brummade runt på den där pyttepyttelilla banan som knappt syns och vrålade ”faaan, vad det går”. Ja ni hör ju. Stora visioner”
Här har jag setat ibland och tänkt för mig själv när vissa åker ”Gasa då för f*n?” Jag ska hädanefter hålla truten. Men i alla fall. Så nu sitter jag här på Uppsala Gård igen och ute i garaget så står faktiskt (kanske, nästan eller hoppas) min nya älskling om allt går enligt planerna.
Jag kommer inte att bli nya Elin Mann, jag kommer säkerligen att bli en stamgäst på akuten och jag kommer sannerligen ibland att åka i jeans men vad fasen, ska det vara roligt så ska det!
//Malin Björklind
2